Julia Pettersson!

Kategori: Tankar

Bekräftelsen var min drog

Bekräftelse i all dess former. Alla behöver och vill ha bekräftelse men på olika sätt. Vissa vill ha det inom sin sport och andra genom likes på instagram. Det är så olika vad som faktiskt ger just dig din bekräftelse. Jag får ingen som helst bekräftelse av likes på instagram, visst det är kul att se att någon gillar de man lägger upp men det påverkar inte mig. Samma sak med komplimanger, det ger mig inte bekräftelse. Jag har svårt att ta emot komplimanger och bra kommentarer då de känns som om personen bara säger så ”för att” en borde.

När jag mådde som sämst i somras behövde jag massor av bekräftelse, och inte ”enkel” bekräftelse utan jag satte mig i situationer där jag liksom råkade illa ut och fick en kick av bekräftelse. Folk idag som vet saker som jag har gjort kan lätt döma mig. De vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Jag gjorde sjuka saker för bekräftelse men vill inte gå in på detalj för det blir alldeles för privat. Man kan jämföra det med någon som är beroende utan droger, du behöver hela tiden öka intaget och konsumtionen för att behålla kicken som du vill ha. Annars mår du sämre och sämre. Bekräftelsen var min drog helt enkelt. Jag kan inte säga att jag ångrar saker jag har gjort för det är allt dåligt som har format mig till den jag är idag. Jag har sååå bra självförtroende om jag jämför med i somras och jag behöver inte den konstanta bekräftelsen längre. Som sagt alla söker efter bekräftelse på olika sätt men jag behöver inte längre sätta mig i situationer som gör mig illa. Jag kan istället få bekräftelse från lärare i skolan när jag får A på ett prov eller liknande. Och att få bekräftelse från skolan är så mycket bättre då det inte gör så att jag far illa. Har kommit så långt på min väg att må bättre och jag är så jävla stolt över mig själv!

Daily dose of inspo

Come and kiss me and let’s forget.

I know that one day I want to fall in love and be loved in return, but I fear I cannot let anyone in.

And in every relationship, I think one person loves the other person more.

Two things...

Två maträtter som jag INTE kan laga

Hmmm... Svårt, det mesta går ju att laga med recept men något jag aldrig testat laga är olika typer av skaldjur.  Jag är faktiskt rätt så duktig på att laga mat och baka så ;)

Två saker jag är beroende utav

Redbull zero (eller egentligen alla typer av energidrycker som är sugarfree). Att vara brun är jag också beroende av vare sig det är brun utan sol, spraytan, solarium eller vanlig sol så måste jag ha något utav det. Trivs inte i att vara blek och tycker inte det passar mig. Dock har folk börjat klaga på att jag är fööör brun, men ser inte det själv så lär väl ha blivit färgblind.

Två saker jag ofta tänker på

Framtiden tänker jag ofta på, vad jag ska jobba med, vart jag kommer bo och hur mitt liv i allmänhet kommer att se ut. Jag tänker på hur det kommer vara att fylla 18 och 20 osv. En annan sak jag ofta tänker på är kärlek. Haha jag undrar om jag någonsin kommer bli kär och hitta min allra första kärlek? Hade varit underbart tror jag men också sjukt jävla jobbigt.

Två saker jag brukar göra på kvällarna

Smörja in hela kroppen med body lotion och ta nagelbandsolja innan jag går och lägger mig. Och så brukar jag blogga och plugga varje kväll om jag har tid.

Två saker jag måste börja tänka på

Har jag köpt alla julklappar? Jag måste börja göra julrim till julklapparna och så måste jag tänka på vad jag ska ha på mig på julafton. Haha ganska så ytliga saker men vad gör de, sånt är okej att tänka på.

Två saker jag har gjort den senaste tiden

Pluggat massor och hållt tal inför klassen vilket jag är så stolt över. Det blev faktiskt väldigt bra och är supernöjd! Jag har också slösat alldeles för mycket pengar senaste tiden på onödiga grejer. Köpt alldeles för mycket fika och mat och för många redbull. För övrigt visste ni att en sån där liten redbull på pressbyrån kostan 26kr??!! Rena rånet. Och då tänker ni, varför köper hon inte på en mataffär då? Jo för jag blir leggad där det är 15årsgräns (ser jag ut att vara 14 år verkligen?) och har tyvärr ingen legitimation haha, får väl ta och skaffa de innan februari då jag blir 18.

 

Två materiella saker jag vill äga

Jag vill äga ett par moonboots som jag kan strosa runt i hela vintern och så vill jag äga vinglas från Carolina Gynning! Önskar mig verkligen sånna glas i 18årspresent.

 

Ã…ngestfylld vecka med ett bra avslut

Den enda ursäkten till att bloggen har stått tom flera dagar nu är att jag har haft så mycket i skolan och den lilla fritid jag har haft har jag pluggat på eller prioriterat att träffa vänner. Har också gått och blivit sjuk ish för har så ont på ena sidan av halsen.

I helgen har jag umgåtts med kompisar. I fredags var jag med Astrid som jag inte träffat på jättelänge och vi hade massor att catcha upp. Vi mötta upp två killkompisar och var med de en stund på kvällen också. Igår så tog jag det lugnt på dagen men sen mötte jag upp Isabelle efter hon hade jobbat klart och vi käkade en god middag på Phils Burger på Birgerjarlsgatan . Jag tog en vanlig phils burger fast utan ost och sen sötpotatispommes och tryffeldipp till. Alltså mmmmm tryffeldippen är to die for så de är ett stort tips!! Efter middagen mötte vi upp två killkompisar och hängde hos den ena hela kvällen, drack gott och pratade kvällen ut.

Slut-shaming, smutsig? normer och sex.

Kim har legat med 50 personer. "Fan vilken kung han är!" ... "eller vänta är det en tjej?" Vad spelar det för roll vilket kön Kim har? "Så det är en tjej? Fy vilken slampa" Varför hyllar man killar och slutshamar tjejer? Det här är något som upprör mig som fan. Jag blir sur på normen som säger att det är fint att vara oskuld som tjej men som kille är man då oerfaren. Alltså va? Det är väl exakt samma sak beroende på könet? Samma sak med om någon har varit med många, killen hyllas och tjejen får skämmas. Ska det vara såhär? Ska man som tjej kanske behöva dra ner på det riktiga antalet när någon frågar och som kille behöva ljuga om hur många han har varit med? 

Varför ska det vara en så stor skillnad. Det är 2017 snart hallå. Jag vet av egna erfarenheter att om jag som tjej pratar högt och ärligt om sex så ser folk ner på mig och liksom ser på mig som om jag har gjort fel och borde skämmas. Jag är en väldigt ärlig person och vill kunna prata högt om allt men den här normen hindrar mig. Om jag är helt ärlig blir jag dömd och folk ser ner på mig. Varför ska man bry sig om hur många ens partner har varit med innan? Helt ärligt vad påverkar det? Har jag haft ett förhållande i ett år så lär vi haft sex flera hundra gånger, visst? Har jag haft 50 stycken engångsligg har jag alltså haft sex färre gånger så vad är skillnaden egentligen? Varför ses det som smutsigt att vara med olika personer? Så många frågor kommer upp i mitt huvud nu och jag vet att jag aldrig kommer att få svar på allting men det hjälper att skriva av sig. Jag hoppas att flera känner igen sig i det jag skriver och kan relatera.

Slut-shaming kallas det när man försöker få någon, vanligtvis en kvinna, att skämmas för att sexuellt ha betett sig på ett sätt som av tradition inte ses som acceptabelt. Vad som är sexuellt oacceptabelt är kulturberoende, men kan till exempel vara att ha flera sexualpartners, ha sex innan äktenskapet eller bära sexuellt utmanande kläder. - Wikipedia.

Vill bara som ett avslut och en liten uppmaning säga till er alla, ligg mer, ligg med vem ni vill, hur ni vill, med hur många ni vill, när ni vill. Men skäms för fan inte över det! Bär vilka kläder du vill även om du visar "lite mycket hud" för att du är så jävla stolt över din kropp. Bry dig inte om de som bara vill sänka dig för du är grym som du är!

Empire State of mind

Något jag tänker på varje dag är New York. Kan man vara kär i en stad? Ja för det är jag i alla fall. Jag tänker tillbaka på när vi strosade omkring på gatorna, shoppade, åt goda amerikanska frukostar, ser alla människor stressar runt om kring sig. Det är precis som i en film. Man ser den där classy ladyn som fastnar med klacken i trottoaren när hon ropar efter en taxi. Du ser folk sjunga och spela på times square. Stadens puls riktigt känns i kroppen och du behöver inte vara där mer än några minuter för att bli kär. Jag har svårt att se på filmer som utspelar sig i just NY utan att kolla efter resor dit. Jag vill tillbaka så snart som möjligt! Ett goal till 2017 blir att spara ihop till en resa med destinationen New York.

Nu ska jag ta och sätta på ett avsnitt av gossip girl eller sex and the city. Ska drömma mig till gatorna i New York och fina Central Park.

 

 

Min depression, panikångest och bekräftelsesökande

Nu sitter du kanske med söndagsångest eller kanske säger att du är "deppig" för att det är måndag imorgon? Sånt säger vi alla och bara för att du känt dig hopplös och som om du inte orkar någonting behöver det inte vara något allvarligt. Men hur är det att känna såhär varje dag? Inte ha någon motivation eller känslor alls men ändå spelar att du är med. Du har lärt dig hur man ska reagera om någon är ledsen men inuti känner du ingen empati alls. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget då det är en personlig sak för mig som nästan ingen förutom mina allra närmsta vet om. Mitt mående de senaste 3 åren (?) har varit väldigt svajigt. Har mått bra i perioder men sämre allt mer. För lite mer än ett år sen fick jag diagnosen depression och började medicineras. Jag har fått höja medicinen ett x antal gånger under den här perioden. Just idag mår jag helt ärligt bra och har gjort det sedan jag började skolan i höstas. Kanske låter konstigt i vissas öron att jag började må bra när jag började skolan. Mådde jag inte bra under sommaren när jag var ledig och det var varmt? Nej faktiskt inte. Jag mådde skit och det är därför jag hatar lov, alla rutiner försvinner, folk åker bort och sällskapssjuk som jag är blir jag väldigt ensam. Den här ensamhetskänslan är mitt stora problem i livet. Jag är rädd för att sluta upp ensam och bli osynlig.

I somras när jag mådde som sämst, eller ja egentligen hela året innan 17e Augusti så var jag såå rädd för att vara ensam. Jag sökte hela tiden bekräftelse på olika sätt för att slippa känslan av att ingen bryr sig om mig. Men den här ständiga bekräftelsen drog snarare ner mig. Jag kände att jag behövde prestera på något sätt för att få den. Det kunde vara så att jag skrev med en kille för att få denna bekräftelsen men sen när jag kände att jag inte längre behövde kämpa för den så avtog kicken och jag behövde "byta person" för att få en ny kick av bekräftelse. Nu i efterhand ser jag hur hemskt dåligt jag mådde. Jag tog beslut som folk idag dömer mig för eftersom de inte vet den egentliga anledningen. Jag satte mig själv i situationer där jag råkade illa ut för att få en kick och liksom vakna till. Jag ville känna något eftersom jag annars var helt tom.

Jag har under läsåret 15/16 inte gått i skolan. Jag slutade för att jag mådde såpass dåligt att det inte funkade. Så för mig blev det ett sabbatsår när jag endast jobbade. Jobbet var som en undanflykt från verkligheten, gjorde jag det jag skulle så fick jag bekräftelsen som jag behövde men som jag inte far illa av. Har nu sagt upp mig från det jobbet men vill tacka hundra gånger om för att jag faktiskt fick jobba, det var nog en av sakerna som räddade mig och får mig att stå här idag. Det är så viktigt att hålla sig sysselsatt även om man bara vill gräva ner sig under täcket och inte göra ett skit. Jag ville bara sova för att det var som att vara död men liksom inte ta steget att göra det. Min psykolog berättade för mig att de viktigaste sakerna när man mår dåligt är sömnrutiner (fasta tider inte sova för mycket eller för lite), Matrutiner (frukost, lunch, middag, mellanmål), och att röra på sig. Att röra på sig behöver inte vara träning. Det kan vara att gå fram och tillbaka till brevlådan några gånger. Detta stämmer så väl för mig, det är därför jag älskar skolrutinerna med fasta tider och schema.

Jag kan inte säga att jag tagit mig ur depressionen för jag faller tillbaka vissa dagar. Till exempel som i fredags under mitt matteprov. Jag fick en panikattack. Jag gick in på toan i skolan och kände; nej jag klarar inte det här, jag vill inte mer, nu är jag tillbaka på ruta 1 där jag var i somras. Självklart var jag inte tillbaka på ruta 1 för jag har kommit så långt ifrån det nu. Jag hade bara ett litet break down i fredags men det har vi alla. Visst alla kanske inte har panikångest och depression men alla kan må dåligt. Jag har kommit så långt om man jämför med vart jag var för ett år sen ungefär. 2016 har varit ett riktigt skitår men 2017 vet jag redan nu att det kommer bli det bästa året hittills! Jag har lärt känna mig själv så bra och byggt upp mitt självförtroende senaste året. Jag behöver inte den konstanta bekräftelsen längre och jag är så stolt över mig själv.

Det här är ett så stort ämne och ett stort steg för mig att skriva öppet om. Jag har så svårt att formulera det här i ord men jag har försökt. Det kan vara en aning luddigt men det är bara att fråga om ni undrar något så att oklarheter inte uppstår.

 

Ytligt bekanta eller nära vänner? Statushets?

Det här med kompisar. Vet inte hur jag ska börja detta då det är mycket känslor inblandade som jag vill förmedla på rätt sätt men även inte bli alldeles för privat.

Jag har ända sedan jag var liten haft svårt med vänner. Jag har varit vän med någon för en kort period för att sedan glida ifrån varandra och ”hitta en ny”. Jag har bara några få gånger känt känslan av att jag kan berätta allt för en kompis (bästa vän). Jag har inte varit den som har haft en bästa vän. När folk har frågat ”Vem är din bästa vän?” Jag det lätt blivit så att jag undvikt att svara eller sagt att jag inte har något bästa vän. Jag har liksom aldrig varit med om att jag kan berätta allt för någon och den allt för mig. Antingen har jag känt att jag litat på hen till 100 % eller tvärt om men det har inte riktigt varit ömsesidigt.

I 8an så bytte jag skola och lämnade då alla jag kände och kom till en helt ny skola, kände absolut ingen. Jag bytte kort därefter tillbaka till min gamla skola igen då jag inte trivdes på grund av att jag aldrig kände mig som en i gänget. Jag kände en utanförkänsla som om jag ”gick bakom” dem andra hela tiden. Det är svårt att förklara känslan men det är som om du måste prestera för att behålla dina så kallade vänner. Presterar du inte är du inget att ha. Har du inget att komma med så är du inte en i gänget.

När jag kom tillbaka till min gamla skola igen byggde jag upp kontakten med de i klassen och de var då jag och Isabelle blev vänner. Isabelle är nog en av de första jag faktiskt kan kalla min allra bästa vän. Vi kan prata varje dag men också inte prata på en månad och ändå är det samma bra känsla när vi ses. Aldrig att jag behöver känna känslan att jag ”måste prestera” inför henne. Jag kan vara mig själv och alla kan ha dåliga dagar men de försämrar inte vår vänskap.

Jag har aldrig vart en sådan person som söker nya vänner hela tiden. Jag gillar inte att ha många ytligt bekanta utan har hellre få nära vänner. Det är lätt att säga så men för mig stämmer de verkligen. Den här konstanta statushetsen där folk vill ha så mycket vänner och bekanta som möjligt ger mig sån panik.

Folk vill bli igenkända och bli bjudna på fester vilken man blir om man då har många så kallade vänner. Men seriöst? Är ni vänner på riktigt? Om jag skulle vilja ta det lugnt någon helg och bara vara hemma, hur många av dessa festkåta bekanta skulle höra av sig? Nej ingen troligen förutom de som frågar om du vet fest. Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg men vill mest få ut mina tankar. Jag kan med stolthet säga att jag nu i gymnasiet har hittat riktiga vänner som frågar hur jag mår och inte om jag vet något kul i helgen. De dömer mig inte om jag har en dålig dag för de har vi alla. Jag blir bara allmänt trött på folk som konstant söker sig till nytt folk och vill öka sin krets bara för att höja sin status. Ingen mår bra av det även om det kan vara en boost för stunden.

 

Tre podcastfavoriter!

Någon jag verkligen tycker om är att lyssna på podcast. En podcast är för er som inte vet som en ljudbok men de behöver inte vara "fantasihändelser" utan de kan vara intervjuer och massa annat. Jag vet många bloggare som har podcast men enligt mig är de bästa de här tre som jag kommer tipsa om nedan. Jag lyssnar alltid från appen podcaster men jag tror att du kan lyssna från olika sidor och appar. De som passar en själv bäst liksom.

Förlåt för pilen i hörnet på bilderna men har tagit de från min mobil medan jag lyssnade så därför ser det en aning skevt ut.

 

Svenska mordhistorier

Denna podden är verkligen bra och det känns som om jag alltid hittar något att lyssna på. Jag har inte lyssnar på alla avsnitt utan lyssnar på de som låter lockande. Som namnet säger så handlar den om just svenska mordhistorier. Vad mördarna får för straff och hur hela mordet kommer sig att de hände helt enkelt. Mina favoritavsnitt är "Helle och skarakannibalen", "Lisa Holm" och de om Trollhättanmordet. Vill inte spoila vad de säger då jag tycker att ni ska lyssna själva men det är helt sjukt att alla dessa händelser faktiskt har hänt. Jag blir också grymt sur på Sveriges rättsystem när jag får veta hur "låga" straff de som mördar får. Liten varning dock, avsnitten är rätt så obehagliga och jag vågar inte lyssna innan jag ska sova haha. Men ett stort tips!!

 

Alla våra ligg

Podden "alla våra ligg" är relativt ny men jag har verkligen strecklyssnat på alla avsnitt för den är sååå bra!! Den handlar om sex, sexualitet och allt som har med det att göra. De sätter verkligen ord på ens tankar och jag har inte mycket mer att säga än bäst bäst bäst! De tar upp lite om olika typer av sex, onani, partnerskap och så vidare. De slut-shamear inget heller vilket jag tycker är grymt åh vill bara att de ska finnas flera som pratar så här öppet om sex som de gör då de verkligen skulle behövas. De skulle minska slut-shamingen så mycket.

 

P3 Dokumentär

De tar upp verkliga händelser, det kan vara brott men också lite om olika trender och perioder. Mina favoritavsnitt är "Fallet Sofie" Som jag lyssnar på totalt sex gånger vilket låter helt sinnessjukt nu när jag skriver det. Men det avsnittet är liksom obehagligt och rörande på samma gång. Svårt att förklara men lyssna själv så förstår du ;) Sen gillar jag avsnitten om mordet på Therese Johansson Rojo. Gillar också de om fristaden Christiania i Danmark och massa andra. Skulle jag nämna alla jag har lyssnat på skulle alla avsnitt nämnas då jag älskar alla. De är så välgjorda och jag blir alltid så nyfiken om att läsa mer om händelsen så det slutar alltid med att jag googlar upp information medan jag lyssnar. Denna podd passar verkligen alla tror jag. Alla kan hitta ett avsnitt de gillar då de är så mycket blandade händelser som är fångade i samma podd.

 

Skulle kunna prata i all evighet om att lyssna på poddar men det blir ju tråkigt att läsa om. Jag tänkte förresten med tanke på "Slut shaming" skriva ett inlägg om enbart detta någon dag framöver när jag skrapat ihop lite mer tankar.

Upp